Ylva

Stykkishólmur

Jag lämnade storstan onsdag morgon, okristligt tidigt, molnen hängde i ögonbrynshöjd, och ett ihållande medelregn strilade. Jag började misstänka att min utivist skulle bli mycket kall o blöt? BSÍ, den stora busshållplatsen i Reykjavík är otroligt ocharmig, och jag var väldigt glad när den lilla minibussen rullade fram så jag fick somna om. Det var jag, en isländsk kille, och en österrikare i femtioårsåldern som skulle norrut. En tysk tjej hoppade på i Borgarnes, det regnade fortfarande. Det regnade fortfarande när busschauffören stannade bussen mitt ute i ingenstans, sa ?Stykkisholmi?, och pekade på en annan buss som kom körande. Jag förmedlade budskapet att vi var tvungna att byta buss till de tysktalande i bussen, eftersom de inte verkade ha förstått det. Jag fick senare komplimanger för mina goda kunskaper i isländska. Ca femton minuter innan vi nådde Stykkisholmur så slutade det regna. Jag har varit i Stykkisholmur en gång tidigare, när vi skulle åka upp till västfjordarna när jag var här som utbytesstudent. Då körde vi från Reykjavik sex på morgonen eller nåt, för att hinna med färjan kl nio. Det är en mycket liten stad, den största på Snaefellsnes dock, 1200 nånting invånare. Eftersom färjan går härifrån är det rätt mycket rörelse i stan. Efter att ha lämnat av min väska på vandrarhemmet, dit österrikaren också kom, så gav jag mig ut för att göra stan. Första stället jag gick till var naturligtvis kyrkan. Jag kom ihåg den från förra gången, och den har kommit upp flera gånger när jag har pratat med människor om moderna kyrkor. Förut associerade jag den med en uppochnedvänd tand, men nu vet jag inte riktigt, flera har liknat den vid ett rymdskepp. Jag tyckte faktiskt att den var riktigt lyckad inuti, de har lyckats bra med ljusinsläppen.

Sen drog jag mest runt, tittade på små pittoreska hus, gick in på ett gräsligt ?galleri? med hemvirkade prydnadssaker, Galleri Lundi (lunnefågel). En ganska rolig sak de har är Vatnssafn, Library of Water, det är en amerikansk konstnär, Roni Horn, som har varit mycket på Island som har samlat in vatten från ett antal olika glaciärer på Island, och därigenom skapat ett bibliotek. Den är placerad i det gamla biblioteket i Stykkisholmur, med en förtjusande utsikt.

Sen gick jag och simmade, tills det blev alltför många skrikiga barn där. Kvällen spenderades med varm choklad och Frankenstein, en mycket underhållande bok! Jag försökte undvika att prata med de besvärliga turisterna som jämnt ska jämföra upplevelser och färdrutter. Tyvärr hamnade jag i ett mixat rum, fem tjejer o en man. Han snarkade otroligt mycket. Hans flickvän låg i sängen under, och sparkade honom då o då i ryggen. Det hjälpte ett par minuter. Som tur är har Karin försett mig med ett brett utbud av öronproppar=)

Flatey

Anledningen till att jag åkte till Stykkisholmur var att jag ville åka till Flatey, som är en mycket liten ö i Breidafjördur, dock den största av Västöarna, och jag tror att det är den enda som är bebodd. På vintern bor där fyra personer, om sommaren något fler. I vilket fall, färjan mellan Stykkisholmur och Brjánslaekur i Västfjordarna stannar här. Efter knappt två timmar, två tredjedelar av tillbaka till framtiden, ganska hård sjö och en falsktalarmrusning till toaletten, gick jag o österrikaren o ett par andra i land på den mycket lilla ön. Jag funderade på om jag verkligen skulle stanna hela dan, till den sena färjan kl sju, eller om jag skulle ta färjan när den kom tillbaka kl ett. Men eftersom jag redan hade spenderat mer än tillräcklig tid i Stykkisholmur bestämde jag mig för att ta en heldag. Vädret var lite ostadigt, men det kom inte mycket regn. Jag kände mig dock som en eskimå i huvtröja, anorak o regnjacka, med alla huvorna uppe. Det höll mig varm o torr iaf! Jag började med att gå upp till kyrkan (jag hoppas verkligen att detta beteendemönster kommer att upphöra när jag kommer tillbaka till Sverige) som är väldigt liten, vitputsad, från 1800 nånting, och ser ut som kyrkor gör mest, på utsidan. Inuti är det en spansk konstnär som gjorde muralmålningar på 60-talet. Han målade för mat o uppehälle, o använde lokalbefolkningen som modeller. Jesus själv har islandströja på sig. En korp och några lunnefåglar seglar högst upp i takvalvet.

Otroligt charmig, men tyvärr inte så välskött. Det satt byggnadsställningar på utsidan, så förhoppningsvis håller de på med nån renovering. Just den dan jag var där höll de på med en filminspelning, vilket också förklarade den lilla butik som fanns nere i byn, som inte alls var en butik utan bara var uppbyggd i det gamla hotellet för filminspelningen. Ön kan också stoltsera med Islands första, och minsta, bibliotek.

Jag började gå runt ön, mycket långsamt för att inte bli färdig för snabbt, och stötte på allsköns märkliga ting. En liten staty som halvt skrämde slag på mig när jag kom runt ett hörn, ett otal döda djur, två båtvrak, en livsstilshusvagn: the Icelandic way, och österrikaren, oundvikligen. Vi hade följe ett tag, sen satte jag mig i en klippskreva i solen och läste ut Frankenstein. När jag gick för att ta en kaffe på den enda serveringen på ön så stötte jag på den tyska tjejen som också var på bussen till Stykkisholmur. Hon hade bott en natt i tält på ön och skulle stanna en natt till. Jag var däremot tämligen glad att få återvända till fastlandet, såg sista halvan av Zorro o första halvan av Tombraider, det var inte alls lika mycket vågor på hemvägen, och jag somnade gott trots den snarkande spanjoren.

Helgafell

Eftersom jag inte hade lust att gå upp tidigt och ta morgonbussen tillbaka till Reykjavik så fick jag en till dag i Stykkisholmur. Jag hade redan sett alla sevärdheter, så det var dags att ta sig ut ur stan. Helgafell verkade en lagom utflykt, så jag tog apostlahästarna söderut. Det var fem mycket tråkiga kilometer längs med bilvägen, och ett mycket litet berg att klättra upp på. Förr i tiden trodde man att man gick in i berget när man dog, och där mötte alla sina förfäder. En kvinna ur sagorna ligger begraven vid foten av berget, och om man går från hennes grav till en klosterruin som ligger på toppen utan att se sig om, så får man tre önskningar. Det låg två bostadshus och en kyrka vid foten på berget, och när jag gick bort mot dem så möttes jag av två mycket nyfikna rävungar. Det verkar som att alla föder upp rävungar nuförtiden! De här var än mindre skygga än de jag såg i Thorsmörk, en av dem la sig på rygg bredvid mig, som en hund eller katt som vill bli kliad på magen, men jag lät bli, ville inte få rävpest eller nåt? Otroligt söta var de iaf!

Sen var det dags att återvända till Reykjavik, där jag nu bor hos Manuela igen, fast hon har åkt till Köpenhamn, så jag bor med hennes pappa o bror, vilket jag inte klagar över. I princip hela tiden jag har varit här har minst en av dem varit bortresta, så jag har kunnat sova i någons rum. Jag har sovit två nätter på soffan, två hos Micke, två på hostel, och ett par i Thorsmörk o i Stykkisholmur. Jag har knappt en natt kvar, flygbussen går halv fem söndag morgon, så jag spendera natten hos Micke eftersom han bor nära BSI. Men det är knappt lönt att sova, kan sova på flyget o på tåget, o på måndag...