Sista dagarna på ön
Lördag var min sista dag i Reykjavik för den här gången, jag började med en liten båttur ut till Viðey, en ö i viken utanför Reykjavik. Ni vet ju hur förtjust jag är i öar=) Min ursäkt var att kolla på Islands äldsta stenhus, det var vitt o fint, jag åt våfflor där. Annars är det inte mycket att säga om ön, det är lite sjukt att en båtresa på fyra minuter tar en 100 år tillbaka i tiden. under 1900-talet pendlade befolkningen från ca 20 till 130 till 0, beroende på fiskeindustrins lönsamhet. Nu är ön bara till för lördagsutflykter, de har gjort om den gamla vattentanken som användes för att tanka upp båtarnas färskvattenförråd till ett café. Där finns ett antal konstverk också, bland annat Ólafur Eliassons Blind Pavillion. Ön är full av ruiner av bostadshus, som inte är mer än 50år gamla, från när fiskebolaget gick i konkurs och ön övergavs för gott. Anyways, jag spenderade några timmar där på förmiddagen, vädret var fint men ganska blåsigt.
Omsider tog jag mig in till stan igen, för att få gjort det sista, gick på Kolaportid, men hittade som vanligt inget, köpte en alldeles för dyr t-shirt, gick på några gallerier som jag inte hunnit med tidigare, Kling o Bang ska tydligen lägga ner, eftersom huset ska rivas. Jag fördrev eftermiddagen så där som man gör i Reykjavik ungefär.
Efter en middag på Graenn Kostur tog jag mig hem till Manuela igen, eller till hennes pappa o lillebror, eftersom hon befinner sig i Köpenhamn. Jag fasade inför att behöva försöka få ner allt i min ryggsäck, den var sprängfull redan när jag åkte ut, och jag har inskaffat ett antal böcker och artiklar, och gigantiska ritningar över diverse kyrkor. Oroväckande nog gick allt ner utan större problem, men än så länge har jag inte upptäckt att jag har glömt nåt annat än min pincett. Den vägde dock betydligt mer. Jag tog farväl av Magnús o Kristján, o tog bussen ner t stan.
Micke var såklart inte hemma, men Martin var så jag dumpade väskan, tog mina badkläder o begav mig iväg för ett sista dopp. När jag kom t Barónstigur var den så klart stängd, så jag fick gå ner till Hlemmur för att ta bussen ut till Laugardalur. Nr 14 kom efter kanske tio minuter, jag hoppade på o satte mig. Efter mig kom en tjej som jag tyckte jag kände igen. Hon kollade på mig som om hon kände igen mig också, så jag sa hej. Det var en tjej som gick ett år över mig på Sallerup, dvs ettan till sexan. Hon skulle också simma, och hon hade också varit på Barónstigur först och upptäckt att den var stängd. Världen är liten. Jag träffade henne för ett par år sen när jag var på fest hos en kompis kompis som fyllde år, o de hade delat lägenhet. Men det är ingen jag känner eg, jag trodde hon hette Ann Sofie o hon trodde att jag hette Johanna. Inget av det stämde. Vi satt iaf o snackade i hot potten, hon hade jobbat i Reykjavik några månader och skulle också åka hem dan efter. Till Köpenhamn dock, och inte så plågsamt tidigt som jag.
När jag kom tillbaka till Grundarstigur så satt alla och kollade på Simpsons Halloween specials, och Emil den glada pizzabagaren kom med pizza, och allt var frid o fröjd. Det utvecklades sakta men säkert till förfest, nån satt och läste upp random statistics om de länder folk kom från. Det gick rykten om att Jens Lekman skulle dyka upp, han hade konsert kvällen innan. Han kom dock inte, men när vi drog ut på stan så träffade vi honom o resten av svenskmaffian på Q-bar. Vi dansade kanelbulledansen.
Vid halv fyra drog jag mig tillbaka för att försöka få ordning på alla mina tillhörigheter och dra mig bortåt BSÍ. Bussen gick halv fem, tio över fem stod jag i kö till incheckningen. Flyget skulle gå tio i åtta, landa i Oslo tjugo över tolv (två timmars tidsskillnad), tåget till Trondheim skulle gå 15.24, tre timmars väntetid alltså. När jag checkade in sa damen ?du vet väl att det är en timme försenat?? nu gjorde jag iaf. Befriad från min enorma ryggsäck kändes allt något bättre, och jag gick genom säkerhetskontrollen för att ta en tupplur. Inhandlade först lite frukost för 610 krónur. Vaknade till runt halv åtta o tänkte kolla hur det stod till med flyget nu. Till min förskräckelse stod det nu på skärmarna att flyget var i tid, dvs. skulle gå om 15 minuter. Från en gate som inte fanns. Jag fick dock beskedet från informationsdisken att flyget nu var två timmar försenat och att skärmarna var sönder. Jag hade ju fortfarande en timme på mig i Oslo, så det var rätt lugnt. Icelandair bjöd dessutom på frukost i cafeterian. Till sist var flyget 2,5 timme försenat, något stressande men jag hann med tåget till sist iaf. Dessutom hade jag den enda lediga platsen på flyget mellan mig o en tjock amerikansk gubbe, och mina ritningar har ännu inte blivit mosade! Jag har ju gott om tid att mosa dem nästa måndag dock? Sen dess har jag inte gjort ett dugg.
