Ylva

Så förra måndagen var det dags, konsert med Nick Cave på KB-hallen i Köpenhamn. Jag såg ju honom på Roskilde sådär i början av 2000-talet nån gång och jag VISSTE att det skulle bli fantastiskt bra. Senaste månaden har det knappt gått nåt annat än hans skivor i stereon o ipoden. Mina grannar kan helt säkert nya skivan utantill.

Jag var lite orolig att han mest skulle spela nya skivan, det sista jag sa innan det började var att jag hoppades att han själv skulle spela piano på nån låt. Efter en inledande och otroligt hård version av night of the lotus eaters, och en lossrockning av dig, lazarus, dig!!! så kom den fantastiska basslingan till Tupelo, och jag visste att det skulle bli alldeles fantastiskt! Under ordinarie matchtid spelade han o hans dåliga frön i princip alla låtarna på nya skivan, blandat med en massa gamla godingar, i princip inget som var nyare än -98. När de efter, vad kan det ha varit? en och en halv timme? spelade more news from nowhere så visste jag att det var slut på det roliga. Det är en sån avslutningslåt, precis som death is not the end, som de tyvärr inte spelade. Men de kom på igen, sprattelgubbel numera i svart t-shirt istf svart tight skjorta uppknäppt till naveln... Men samma tighta härliga byxor=)

O de verkade ha lika roligt som vi hade, Nick frågade hela tiden om vi ville höra mer, o det ville vi ju såklart. Det var roligt när Warren Ellis, som f.ö. ser ut som han nyss kommit ut efter fyrtio år i öknen, och är komplett galen, försökte övertala Nick att de skulle spela en viss låt. Nick påstod att resten av bandet inte kunde den längre, men Warren envisades och till sist sa Nick att de skulle spela den låten även om de inte visste om de kunde den. Så spelade de lovely creature, på ett föredömligt sätt. Men de hade ju ingen tjejkör, så bandet fick tralla i refrängen, vilket Warren gjorde i sån falsett att Nick började skratta varje gång.

De spelade sex låtar innan de gick av igen, men vi lät dem inte slippa undan så lätt. Så kom Nick in igen, med bara basisten o en av trummisarna (han med rosa trumset). Han satte sig vid pianot, och spelade into my arms. Jag o alla andra tjejer i publiken gick i extas, jag tror inte han sjöng into my arms-strofen själv en enda gång, det var en massiv flickkör som skötte det. Killarna hade löpt amok lite tidigare under papa won't leave you Henry. Ganska obegripligt för mig, men det är väl nåt freudianskt...

De spelade nästan två och en halv timme, o det var fantastiskt! Otroligt högljutt, otroligt bra låtar, jag kunde ju alla, otroligt snygga dansmoves=) o han måste ju vara två meter lång, minst. O Warren Ellis, den lilla galningen, misshandlade en fiol o spelade tvärflöjt när han inte spelade på nån av sina gitarrer. Blixa är ju inte med nu för tiden. Men underbart var det iaf, måste nog se Grinderman på Way out West.  

Woohoo! Mina fifteen minutes of fame!

Äntligen kom ett efterlängtat brev i min lilla brevlåda, från ekonomienheten vid Lunds universitet. Stipendieutbetalningarna är klara, och jag tilldelas 12 000 ur Hans Wersens stipendiefond! Jag hade kallt räknat med det, och det är så jag har tänkt finansiera sommarens alla resor, så jag började bli lite nervös... Innan jul fick jag det största stipendiet de delar ut, på 14 500, nu gick jag ner till 12 000 igen, har fått samma en gång innan. Menmen, jag är nöjd ändå! Har ju fått ett på 5 000 för att åka till Island också, men den resan kommer nog kosta betydligt mer, bara färjan dit kostar ungefär 3 000. Men jag har ju alltid velat åka till Färöarna, så det är det värt! Tågluffen behöver inte bli så dyr heller, jag finkammar östeuropa efter folk jag o Karin kan bo hos. Hittills är Prag o Wien fixat. Jobbar lite på Budapest också.

I övrigt: vuxenpoäng för hepatitvaccination, mycket stolt över mig själv!